|
|
|
|
|
|
|
|
|
Grundackordet i Haga-Brunnsviken är gustavianskt. Parker, litteratur och musik, teater och byggnader - de starkaste kulturavtrycken som gjorts i området gjordes på 1700-talet. Sommaren 1771 bodde Gustav III i Haga, under anspråkslösa förhållanden, i ett hus nära Brunnsvikens strand. Kungens intresse för platsen hade väckts. Men själva parkanläggningen påbörjades först senare, på 1780-talet. Haga är en så kallad engelsk park. Detta var ett natursvärmeriets tidevarv. Nu ville man skapa parker som inte såg konstlade ut, man ville ta vara på och förädla de förutsättningar som naturen på platsen gav. För att nå detta parkideal gjordes likafullt stora ingrepp i miljön: man sprängde, schaktade, dikade ut. Den som ledde arbetena i Haga var trädgårdsarkitekten Fredrik Magnus Piper. Hans generalplan upprättades 1786. Vinjettbilden ovan är ett litet utsnitt. ("M" anges i en förkortningsnyckel som en pyramid med uppgång till en Belvedere.) Ännu idag kan man orientera sig i Haga efter denna ritning. Slingrande gångstigar leder genom den omsorgsfullt framskapade, växlingsrika miljön; öppna partier och dramatiska höjder, mörka skogsridåer och väl infogade byggnadsverk - allt ställt mot Brunnsviken som fond. Ett flertal arkitekter engagerades för byggnaderna, däribland Koppartälten, Ekotemplet och Turkiska kiosken. Som mästerstycket bland byggnaderna måste kungens egen paviljong väljas ut, formad till ett nyklassicistiskt miniatyrslott av Olof Tempelman. Louis Jean Desprez fick uppdraget att arbeta med det storslagna men ofullbordade slottet. Källarmurarna står kvar som en kolossal ruin i skogen ovanför paviljongen. 
Gustav III:s paviljong speglar sig i Brunnsviken. Men det var inte bara Haga som fängslade Gustav III. Han såg hela Brunnsvikenområdet som en helhet. Hans målmedvetna markköp längs sjöns stränder är talande. Han gav också platser längs stränderna namn som har sitt ursprung i Italien: Tivoli, Albano, Frescati. Inspirerad av sin resa till Rom ville kungen knyta samman områdets olika delar med hjälp av dessa associationsrika namn. Och även andra, mindre grannparker anlades! Bellevue i söder och Tivoli i norr, även dessa med Piper som arkitekt. Även Piper såg Brunnsvikenmiljön som en gestaltningsmässig helhet. Han har själv skildrat sina synintryck från Tivoli: "Från en högd wid detta ställe är en Point de Vue, som täflar med de förnämste i hwad anläggning som hälst; man har näml:n ifrån det öfwersta af denne högd framför sig hela sträckningen af Brunnsviken, med starka språng till höger och wenster af flere bakom warannan i sjön utlöpande skogsuddar, liknande coulisserne på en Theater och som slutar med Catherine kyrkotorn i fonden." 1792 dog Gustav III och parkprojekten avstannade, bevarade som färdiga anläggningar, ruiner men också vackra, fantasieggande skisser till sådant som aldrig blev av. Vid kungens begravning framfördes en dödsmässa av den inflyttade, tyske tonsättaren Joseph Martin Kraus. Även Kraus hade fångats av områdets behag, till den grad att han lät begrava sig här. Gravstenen finns vid en av områdets mest natursköna platser, i Tivoli. Minnet av Haga lever i toner, bilder och dikter. Den gustavian som skrivit in området i alla svenskars medvetande är Carl Michael Bellman. Hans mästerliga, impressionistiska skildringar gäller inte sällan en utflykt till någon av omgivningarnas krogar. Men det allra mest kända stycket med motivisk anknytning till Haga-Brunnsviken gäller föga förvånande Gustav III:s Haga. I Fredmans sånger nr 64, "Fjäriln vingad", är naturen själv huvudperson, en vårlig, uppvaknande svensk natur, där "minsta kräk" har sällskap av antikens gudaväsen. I denna natur gör parken entré, med yxhugg och hammarslag. Kungen åser allt med mild blick: Fjäril vingad syns på Haga, mellan dimmors frost och dun, sig sitt gröna skjul tillaga, och i blomman sin paulun; minsta kräk i kärr och syra, nyss av solens värma väckt, till en ny högtidlig yra eldas vid sefirens fläkt. Haga, i ditt sköte röjes gräsets brodd och gula plan; stolt i dina rännlar höjes gungande den vita svan; längst ur skogens glesa kamrar höras täta återskall, än från den graniten hamrar, än från yx i björk och tall. Se Brunnsvikens små najader höja sina gyllne horn, och de frusande kaskader sprutas över Solna torn; under skygd av välvda stammar, på den väg man städad ser, fålen yvs och hjulet dammar, bonden milt åt Haga ler. Vad gudomligt lust att röna inom en så ljuvlig park, då man hälsad av sin sköna, ögnas av en mild monark! Varje blick hans öga skickar, lockar tacksamhetens tår; rörd och tjust av dessa blickar, själv den trumpne glättig går. 
|